Ingen Å Är en Ö
Rydals museum 2022
Hörrni!
Vad vi verkligen måste prata mycket mer om är relationer och om hur vi kan hjälpas åt att få den här planeten, vårt enda hem, att skimra igen. I våra relationer med vatten, djur, växter, m.m. behöver vi åter lära oss hur vi kan ge något tillbaka istället för att bara girigt ta och ta. Vi måste börja prata mycket mer om hur vi kan lära oss att leva och dö bra tillsammans!
Med utgångspunkt i vattenkroppen Viskan är den här utställningen ett försök till just detta. Här möter du verk som på olika sätt belyser relationer mellan människor och Viskan, där vi med Viskan menar hela avrinningsområdet inklusive alla de växter, djur, ämnen m.m. som bebor eller färdas genom detta geografiska område.
Välkommen att ta del av en mängd verk och dokumentationer av händelser som med hjälp av konst och vetenskap, nyfikenhet och förundran, sorg och omsorg, försöker göra Viskan i alla dess former till en respekterad och älskad familjemedlem. Vi är Viskan, Viskan är vi, ingen Å Är en Ö!
Medverkande:
Caroline Mårtensson, Eva Hild, Isak Eldh, Jesper Norda, Karolina EYWA Carlsson, Kennet Öhlund, Lina Ekdahl, Marks Konstgrafiska Verkstad/skaparverkstaden, Dômen Konstskola/konstkollo, MASU (Mattias Gunnarsson & Susanne Westerberg), Mathilda Dahlquist, Theo Ågren, Thomas Laurien, Tove Möller, Ulrika Jansson, Funkisgruppen i Kreativa spår på Kulturskolan i Mark, Rydals museums ”skapande skola”-aktivitet samt ett flertal skribenter och illustratörer ur den kommande publikationen ”Ingen Å Är en Ö”.
Curatorer: Thomas Laurien och Theo Ågren
Skimmer och härvor i Viskans vatten och marker 2019-2023
”Skimmer och härvor” är ett långsiktigt projekt initierat och lett av Theo Ågren och Thomas Laurien. Under denna övergripande titel arbetar vi processbaserat och transdisciplinärt, och vi kombinerar konstnärliga metoder och förhållningssätt med posthumanistiska perspektiv och ambitioner. Av centralt intresse för oss är hur konstnärligt arbete kan medverka till förändrade och hållbara relationer mellan människor och fler-än-människor.
I projektet ”Skimmer och härvor i Viskans vatten och marker” utgår vi specifikt från avrinningsområdet Viskan. Projektet genomförs i nära samarbete med Rydals museum och Textilmuseet i Borås, men även i samverkan med ett flertal andra aktörer. Projektet finansieras genom projektmedel från Boråsregionen och HDK - Valand Göteborgs universitet.
Skimmer
Bir’yun (Shimmer) är ett begrepp som antropologerna Deborah Bird Rose och Howard Morphy lärde sig av aboriginfolket Yolngu i Australien. I Yolngu-kulturen uppstår skimmer i bilder, mönster, musik och dans. När till exempel en bild är fylld av samverkande detaljer börjar den vibrera – den skimrar. Men för Yolngu-folket finns skimmer även i sådant som inte har skapats av människor. Skimmer återkommer på ett pulserande sätt, till exempel kopplat till årstider. För att något ska skimra ska det vara komplext – fyllt med detaljer. Kanske är öringens vandring på våren skimmer? Kanske är en blommande äng skimmer? Priset för vårt välstånd idag har alltför ofta varit att det som skimrar förstörts. När vi förstår att vi själva kan vara del av det som skimrar, vad händer då med relationerna till vår omgivning?
Härvor
Härvor (Entanglements) är ett begrepp som påminner oss om hur djur, växter, platser, historia med mera är intrasslade i varandra – och även om vi idag faktiskt vet mycket om hur saker och ting hänger ihop är det fortfarande ofantligt mycket som vi inte har en aning om. Världen är inte en maskin med tydliga delar, en maskin som fungerar förutsägbart. Tvärtom – världen bör istället förstås som en härva, eller som mängder av härvor, där trådarna aldrig riktigt går att frilägga från varandra.
Posthumanism
I vårt arbete med ”Skimmer och härvor” ligger ett speciellt synsätt och perspektiv till grund för vad vi gör. Ett övergripande namn för detta synsätt är posthumanism. I korthet innebär detta en ambition att uppmärksamma intressen och behov även för exempelvis djur och växter – och inte enbart för människor. Det handlar också om att utmana tanken om att vi så kallade moderna människor är separerade från ”naturen”, och att vi har rätt att uppträda på ett dominant sätt gentemot annat på jorden. Inom posthumanismen ifrågasätts även uppdelningen mellan subjekt och objekt. Denna uppdelning har rättfärdigat människor att utnyttja och missbruka andra delar av livsväven, såsom floder, djur och växter. I projektet ”Skimmer och härvor i Viskans vatten och marker” försöker vi behandla vattenkroppen Viskan som ett subjekt, som ett väsen eller kanske till och med som en person. Hur kan man föra samtal och interagera med detta subjekt, och vad händer då?
Posthumanismen erbjuder teori och begrepp som hjälper oss att ifrågasätta och utmana människans många gånger ohållbara relationer till det som samexisterar i livsmiljön. De posthumanistiska begreppen kan läggas i den konstnärliga verktygslådan och möjliggör då nyskapande konstnärlig gestaltning, kreativt berättande och ett aktivt medskapande för såväl människor som fler-än-människor.
Arbetet med att curatera utställningen Kerstin Danielsson 1941-2015 på Borås konstmuseum påbörjades våren 2016, omkring ett halvår efter att keramiker och konstnär Kerstin Danielsson avlidit. Parallellt produceras en bok om hennes konstnärskap.
Intentionen med utställningen på Borås konstmuseum var att visa de större, verkligt praktfulla konstföremålen, men samtidigt inte tappa bort det intima och personliga anslaget i hennes verk. I arbetet med boken och i planerandet av utställningarna blev det för mig tydligare och tydligare hur en tragisk händelse, en livssorg starkt påverkat hela hennes konstnärskap. I en olyckshändelse avled hennes son i tidig ålder, endast ett och ett halvt år gammal.
Det avlånga utställningsrummet delades upp i tre delar, som bildade en berättelse. I de bägge sidorummen visades de form- och färgstarka keramiska verken mot väggar och podier i lika starka färger, hämtade från konstnärens egna hem och arbetsmiljö. I mitten av utställningsrummet var belysningen dämpad och endast några få verk, vilka alla handlade om sonens bortgång och konstnärens egen bortgång visades. Filmen Leran, livet, lusten om konstnärens liv av Stella Jaskoviak Åstrand visades också i samma rum. För att se filmen, klicka här
Balansgången mellan färgstarka livsbejakande glasyrer och lekfulla formuttryck och den bottenlösa svarta sorgen fungerade som en röd tråd i utställningsformgivningen.
Utställningstext:
Utställningen Med händerna i leran visar ett axplock ur keramikern Kerstin Danielssons omfattande produktion och ger en glimt av den miljö hon skapade omkring sig. För Kerstin blev arbetet i den egna verkstaden en tillvaro där fantasi, drömmar och barndomsminnen smälte samman med nutid och vardag. Nu och då, högt och lågt blandades och tiden stannade till i den djupa koncentration som arbetet krävde.
Jag är uppvuxen ett stenkast från Kerstins hem och verkstad. Stunderna tillsammans i svampskogen, i trädgården och i verkstaden har haft stor betydelse för mina egna val senare i livet. Kerstin delade med sig av sin fascination för färg och form och sitt intresse för sagor och fantasivärldar av alla slag. Hon bevarade och förmedlade barnets nyfikna blick på tillvaron.
Kerstin bearbetade genom hela livet saknaden efter sonen Markus som omkom i en olycka hösten 1971. Sorgen blir tydlig i små ömsinta keramiska sarkofager och den anas i stilla, tysta och tomma kärl. Med mycket små bottenytor och tunna, sköra kanter, ser hennes tummade skålar nästan ut att lätta från jordens yta. Glasyrerna, starkt blå eller äggskalsprickigt vita, var alla framtagna efter egna recept och år av experimenterande i verkstaden på Stora Grevakila i Örby.
