Theo Ågren

Utställningen utforskar samspelet mellan människan, naturen och de föremål som omger oss. Vår föreställning om det vardagliga och självklara omkullkastas när välbekanta objekt och bilder kombineras på oväntade sätt. Förskjutna skalor och oväntade möten öppnar upp för nya tolkningar. Verken förmedlar berättelser och inbjuder till reflektion genom sin igenkännbarhet, humor och subtila surrealism.

Trots sin vardagliga karaktär behåller de en tydlig förankring i verkligheten. I stället erbjuder de nya perspektiv på samspelet mellan människa, objekt och natur i en föränderlig samtid – och på hur vi tillsammans kan möta en okänd framtid.

Outdoor Gallery Warjagården, sept. 2024.

Stoenware, wood and readymades.

Grafiska Sällskapet 24 mars - 13 februari 2024

Utställningen undersöker relationen och samspelet mellan människan, naturen och föremålen omkring oss. Vår föreställning om det vardagliga och självklara vänds upp och ned när igenkännbara föremål eller bilder sammanfogas på nya och överraskande sätt. Skalor förskjuts och kombinationerna öppnar upp för nya läsningar. Verken bär på berättelser och öppnar upp för tolkningar genom att vara lätt igenkännbara, humoristiska och smått surrealistiska. Trots sin vardaglighet släpper de inte kontakten med den så kallade verkligheten; istället erbjuder de nya perspektiv på hur relationen mellan människa, objekt och natur kan gestalta sig i en föränderlig samtid och på hur vi gemensamt kan ge oss in i en okänd framtid.

Kungsbacka Konsthall 9/9 - 5/11

Bortom rådande omständigheter får berget ben och kan promenera till Muhammed. Så lite som behövs för att en glipa i det vi kallar verklighet ska uppstå, någonting vardagligt ställs bredvid någonting annat vardagligt och någonting tredje uppstår i spänningsfältet, något som inte är vardagligt, som inte går att ta på. Som i surrealisternas bevingade ord, myntade av Greven av Lautréamont, om ”det oväntade mötet mellan ett paraply och en symaskin på ett operationsbord”. Eller det oväntade mötet mellan en kaktus och en grill. Alltings egentlighet sätts ur spel. Men hur egentligt har någonting egentligen varit?

Älgens horn växer ut i en krona av trädgrenar, ett grenverk till hälften bestående av flora, till hälften av fauna. De tunna kvistarna sträcker sig allt längre uppåt, allt närmare bristningsgränsen.

Var ska detta sluta?

Vart är vi på väg?

En färg som är svartare än svart, ett svart hål till färg, mörk materia. Den tyngden, den densiteten, klumpar av högkoncentrerad svärta. Och sen, bara bära ett bulligt moln på sin rygg, helt tyngdlöst. Gummistövlarna på, ständigt dessa gummistövlar, och molnet i en ränsel på ryggen. Det är bara att gå vidare, med lätta steg, oförväget.

Eller?

Och ännu ett moln, där fåglar fastnat eller sugits in så att bara fötterna sticker ut, som i en serietidning. Blind förvirring och död där inne, en kollision, bortom rådande omständigheter. Vad är upp och vad är ner?

Hur ska vi lösa det här?

Och kattugglan, vart ska hon ta vägen nu när hennes skog har huggits ner?

Begreppet patafysik – närbesläktat med dadaism och surrealism – definieras bland annat med den franske författaren Alfred Jarrys ord som ”läran om undantagen och de inbillade lösningarna”. Patafysikerna hävdar att allt är patafysik och att universum är ett undantag från sig självt. Det är omöjligt att kontrollera sanningshalten i dessa pås- tåenden, men bortom rådande omständigheter finns en tillflyktsort, ett undantagstillstånd, en dunkel zon där allt är upphävt, allt är möjligt. Där finns en dimension där allt är satt ur spel, en matematik där inget går ihop. Ändå gör det det, äntligen. Så ta ditt moln och gå.

Pamela Jaskoviak/författare och poet

Galleri Ålgården, Borås, 2020.

Recension av Inger Lindström, Borås Tidning 2020 11 26:

Underfundiga och mystiska skapelser på Ålgårdens galleri

Ålgårdens galleri är fortfarande öppet. Där visar Theo Ågren just nu en utställning som utmanar tyngdlagen men samtidigt har fötterna på jorden.

En känsla av rofylld förväntan och nyfikenhet sprider sig direkt i kroppen när jag kommer in i Ålgårdsgalleriet och möts av Theo Ågrens underfundiga, lätt mystiska skulpturskapelser, ofta en kombination av readymades och rent hantverk.

Helt skulptural är dock den lilla barnfiguren med röda stövlar som står stadigt på jorden i sina rejäla fotbeklädnader men samtidigt har huvudet uppe bland molnen. En version finns som utsmyckning vid en förskola i Mölndal – här ser jag den som symbol för en sympatisk livshållning som genomsyrar hela utställningen: var öppen för det oväntade, men släpp inte kontakten med verkligheten!

Ändå handlar en hel del av utställningen om just försök att lyfta från denna verklighet. Ett konformigt berg har synbarligen höjt sig en bit ovanför sin piedestal, ett skrivbord vars fyra ben svävar fritt ovanför golvet verkar höra hemma i en spiritistisk seans och de återkommande molnformationerna, bland annat i skulpturen ”Molntjuven”, för tankarna till Ikarosmyten om människans uråldriga längtan att kunna flyga som en fågel.

Att Theo Ågren känner en stark fascination för ämnet framgår av boken ”The A-Z of Gravity´s End” som han utgav förra året tillsammans med konstnärskollegan Björn Hegardt. I form av en stilfullt utformad uppslagsbok har de katalogiserat en ansenlig mängd av alla de mer eller mindre galna försök som gjorts för att upphäva jordens dragningskraft, inklusive rena bedrägerier. Underhållande att läsa och med illustrationer som kongenialt tycks sväva över boksidorna.

Människan kontra naturen är ytterligare en röd tråd i utställningen. Under en kompakt sockertoppsgran sticker ett par kraftiga gummistövlar fram. Någon tycks ha lagt sig där till vila, för en stärkande tupplur eller möjligen för evigt – uppgåendet i naturen är i varje fall totalt. Och den tragikomiska, halvt mänskliga pingvinen i sin trånga balja ger en diskret men inte desto mindre drabbande påminnelse om ett alltmer krympande livsutrymme, beroende på klimatförändringar och smältande isar.

A series of sculptures combining readymades and different materials such as jesmonite and leather.

A series of sculpture about the relations between man and nature. Material: bronze, jesmonite, plaster and concrete.

Etching, handprinted

Paper: Hanemuhle 300 gr.

Papersize: 30 x 40 cm

Edition: 30

Price: 250 €/2500 sek

Order: theo@theoagren.com

KHÅK Kunsthall Ålesund 2019

Lik tingene i Jose Saramagos novellesamling med samme navn er tingene i Hegardt/Ågrens installasjon bærere av historier, og blir til symboler for menneskelige følelser, konflikter og fantasier.

I installasjonen vises en serie med objekter på forskjellige pidestaller. Både gjenstandene og soklene er transformert. Soklene får skulpturelle kvaliteter; noen flyter tilsynelatende ut på gulvet, andre snur seg ned mot gulvet eller opp mot taket. Objektene - resirkulerte, funnet og bearbeidet - utfordrer naturkreftene og leker med vitenskap. Hverdagslige ting blandes med poesi; et kaffekrus der bunnen er et sort hull, en porselensfigur som holder oppe mørk materie, eller et svevende lite fjell plassert på en pidestall. Med humor vises “tingenes sjel”, tingene får et liv utenfor menneskets kontroll. Det handler også om å resirkulere, i et samfunn der alt kjøpes nytt og gammelt kastes. Kunstnerne gir tingene et nytt liv, gjenbruker og modifiserer brukte gjenstander.

Bjørn Hegardt og Theo Ågren har jobbet sammen kontinuerlig siden 1998 med forskjellige fenomen som sorte hull, hvitt lys og virvelvinder, ofte i kombinasjon med en stedsspesifikk tematikk. Felles i deres installasjoner er en interesse for rommet og rommets grenser, visuelt og kontekstuelt. Installasjonene viser interiører som utfordrer tyngdekraften; frosne øyeblikk av hverdagslige miljøer som gir inntrykk av å leve sitt eget liv. De skaper tredimensjonale tablåer der optiske illusjoner er et gjennomgående virkemiddel.

Poster: Ariane Spanier Design

Gravity´s End Scotty Enterprise, Berlin 2019

Björn Hegardt and Theo Ågren have had an ongoing artistic partnership for more than twenty years, with a common interest in exploring various natural and mythical phenomena. They explore space and the limits of space, often shown through frozen moments in everyday surroundings and things that seem to have a life of their own. A recurring theme has been defying the force of gravity with the help of various tricks, resulting in objects and site- specific installations.

Over the last years, they have pursued an artistic research project called “A Study of Free Fall & Levitation”. Within this research, the artist duo has given form to how levitation and free fall can, or may appear to, occur. The project is also about failing – situations where everything collapses. At SCOTTY the artists will continue to investigate and explore some of the phenomenon connected to those themes, in an installation and in objects.

Installation at The Window of Modern Art, Berlin, 2018. Collaboration with Björn Hegardt. Part of the project A Study of Free Fall and Levitation

Installation in collaboration with Björn Hegardt, Willner Brauerei, Berlin 2016

Östfold kunstnersenter, Fredrikstad, Norway 2017, installation and objects.

Poster: Ariane Spanier

Part of the exhibition Hem/Längtan, curator Helena Scragg, Norrköpings Konstmuseum, 2015.

Review: Michael Strandhed, Kultursidan

Installation at Prosjektrom Carl Berner, Oslo 2011, in collaboration with Björn Hegardt.

Poster: Ariane Spanier

Samarbetsprojekt med Thomas Laurien, visad under Gothenburg design festival, 2017.

Projektet var en fortsättning på pilotprojektet STÖRNING: snedsteg och irritationer i människans visuella perception (2013), vilket handlade om att påbörja en undersökning kring att gestalta syn-störningar som exempelvis dubbelseende, krokseende, tunnelseende. Genom att medvetet gestalta och fysiskt utföra en synrubbning i exempelvis ett objekt eller ett rum undersöktes hur en ”normalseende” kan få förståelse för hur en person med en synrubbning upplever världen. Det finns flera exempel i konsthistorien på hur olika synfel har påverkat hur konstnärer tolkat sin omgivning, exempelvis finns teorier om att Cezanne led av astigmatism, liksom El Greco och Carl Milles. Att ett synfel skulle vara orsaken till att Cezanne, en av modernismens förgrundsgestalter målade som han gjorde ger utrymme för en annan läsning av historien. Ett av ”resultaten” i pilotprojektet var ett par glasögon som togs fram med hjälp av en optiker. Glasögonen är slipade så att en normalseende ser dubbelt när hen har på sig glasögonen.

Genom att medvetet gestalta och fysiskt utföra en synrubbning i rum och objekt har vi undersökt och försökt visualisera hur en ”normalseende” kan få förståelse för hur en person med en synrubbning upplever världen. Projektet vänder och vrider på upplevelsen av de ting vi omger oss med och ställer frågor kring seendet och uppfattningen av det vi brukar kalla för verkligheten.

Hösten 2016 påbörjade vi, Theo Ågren och Thomas Laurien, uppbyggnaden av en rumslig installation på HDK, i rum 611. De golv som finns på HDK är väldigt karakteristiska för husets invändiga arkitektur, och vi valde därför att arbeta med att förskjuta golvets mönsterbild visuellt. Golvet är gjort av handskurna plattor i vinyl, limmade på golvet. Genom att använda glasögonen från pilotprojektet kunde vi få en uppfattning om hur rummet skulle kunna upplevas av en dubbelseende. För att lägga till ytterligare ett lager av dubbelhet fotograferades rummet och med detta som grund skapades en väggtapet som monterades upp i rummet.

Då vi byggt färdigt rummet insåg vi att vi också byggt en scenografi, och vi ville fylla den med något. En tanke föddes om att bjuda in våra kollegor till ett samtal om hur de ser på att arbeta med ett utforskande förhållningssätt till design och konst. Inför samtalen togs ett antal frågeställningar fram som alla kretsade kring ett utforskande projekts olika faser. Samtalen filmades och klipptes tillsammans med fragment från tillblivelsen av rummet ihop till filmen Tankar om konstnärligt utforskande arbete. Medverkande i filmen är: Eva Dahlin, Linda Holmer, Eva Erwander, Pontus Johansson, Theo Ågren och Thomas Laurien.

Collaboration with Björn Hegardt, Oslo S, Norway, 2016.

An invisible force of nature has caused large sheets of paper to fly along the façade of Oslo S. In this frozen moment a whirlwind shifts the perspective. In the eye of the storm, on the inside of the façade, the sheets are of normal size whilst along the façade they are over dimensioned.

The inspiration for the installation is the A4 sheet, the international standard designed by Walter Porstmann in 1922. Norway was one of the first countries to introduce the A format, in 1926, following a recommendation by the Deutsches Institut for Normung. Today the A format is used by almost all countries worldwide.

What does a piece of paper mean? To be without valid papers, to be paperless, has unfortunately become a familiar term for all and a reality for many. The blank page is often seen as the symbol of a growing bureaucracy, where papers are passed around in the public’s interest. The blank page also suggests opportunity and new beginnings.

The intention of the A4 standard was to create order in chaos, to streamline, to create a universal format that everyone could agree on so that exchange and contact between countries and people would be facilitated. In the limitations of its format lie a big idea, one of freedom and understanding.

In collaboration with Kulturbyrået Mesén, Rom for Eiendom.

Installation att Kunsplass (10), Oslo 2015, in collaboration with Björn Hegardt. Levitating objects, video.

Poster: Ariane Spanier

Installation, Galleri 54, Gothenburg, 2014, in collaboration with Björn Hegardt

Installation in collaboration with Björn Hegardt, RAKE Visningsrom, Trondheim 2013.

Poster: Ariane Spanier

Installation, Oslo Prosjektrom 2014, in collaboration with Björn Hegardt.

Concrete, damp and traffic-sign. Shown at the exhibition Dis(place)ment - Nature/culture, Oslo 2010